Behandling
Eftersom KOL är kronisk kommer man aldrig att kunna bota den sjuke från det. Vid behandling av KOL får man istället arbeta med att bromsa upp processen, vilket kan göras genom tre olika behandlingsprinciper: rökstopp, träning samt läkemedel (Simonsbacka, Akademiska sjukhuset 2011).
Rökstopp - sluta röka!
Sjukdomen förvärras vid varje cigarett du röker. Genom att sluta röka förbättrar man sina chanser för att få leva ett i stort sett normalt liv. Det här är det absolut bästa man kan göra för att bromsa upp sjukdomen (Löfdahl, 2011, 5).
Läkemedel - när inget annat hjälper
Vaccinationer:
Patienter med KOL löper en större risk att drabbas av sjukdomar på grund av deras nedsatta lungfunktion. Därför är det viktigt att den drabbade vaccinerar sig mot luftrörsrelaterade sjukdomar, exempelvis influensa, för att minska risken för ytterligare nedsatt andningsfunktion (Löfdahl, 2011, 7).
Luftrörsvidgande behandling:
Dessa behandlingar andas oftast in i form av ett fint pulver, och kan ges av flera olika avsikter. Man brukar dela in luftrörsvidgande läkemedel i två huvudgrupper, antikolinerga läkemedel samt Beta-2-stimulerande. Inom båda klasserna hittar man både kortverkande samt långverkande läkemedel.
Den här typen av behandling används bland annat mot den anfåddhet som uppkommer vid ansträgning, men kan även tas vid behov av de personer som bara märker av sjukdomen enstaka gånger. När det handlar om dagliga besvär, använder man sig ofta av en luftrörsvidgande behandling som utförs regelbundet varje dag. Behandling brukar dessutom användas i förebygggande syfte, hos de patienter som lider av återkommande försämringar. Detta som avsikt att förbättra den sjukes livskvalité och funktion (Löfdahl, 2011, 7).
Inhalationkortison:
När man talar om kortison för inhalation, brukar det oftast handla om ett fint pulver som andas in från en inhalator. Detta använd främst vid förebyggande av försämringar men även i vissa fall för att mildra symptom. Den här typen av behandlingen är vanligast förekommande hos de patienter som lider av medelsvår eller svår KOL (Löfdahl, 2011, 7).
Slemlösande läkemedel:
KOLpatienter lider ofta av upphostningar av slem. Om detta håller i sig under längre perioder, är chansen att den sjuke är drabbad av kronisk bronkit mycket stor. Läkemedlet används endast i syfte att förebygga försämringar hos de patienter som är i behov av behandling för slemlösande (Löfdahl, 2011, 8).
Behandling vid akuta försämringar:
Personer som lider av KOL brukar försämras i sin sjukdom i perioder. Det handlar då oftast om en ökad förnimmelse av andnöd samt en ökande tillkomsten av upphostningar gentemot tidigare.
Vid akuta försämringar brukar orsaken vara infektioner. De är oftast behandlingsbara om patienten snabbt kommer i kontakt med läkemedel, såsom antibiotika samt kortison i tablettform.
Om försämringarna är av ännu allvarligare form, brukar patienten hjälpas med högre doser av luftrörsvidgande läkemedel. I vissa fall även syrgas (Löfdahl, 2011, 8).
Syrgasbehandling:
När patienten nått det stadium att lungfunktionen är så nedsatt att syrgasupptagningen till blodet är påverkat, brukar man ge personen syrgasbehandling. Detta sker då oftast genom att den sjuke får med sig syrgaskoncentratorer som kopplas till eluttag i hemmet. I vissa fall sker behandlingen med syrgastuber, då patienten erhåller dessa både i hemmet samt vissa bärbara att ta med vid transporter(Löfdahl, 2011, 8).
Träning - spara energi!
Förutom läkare och sjuksköterskor har patienter med KOL mycket annan personal runt om sig. Dessa har en gemensam uppgift, vilken är att hjälpa patienten att spara energi.
Träning är en viktig del i behandlingen är KOL. Sjukgymnaster lägger upp träningsprogram där konditionsträning är det viktigaste vilket gör att patienten tränar upp sin syreupptagning. Detta gör att mindre energi går åt till andningen än för dem som inte tränar. Träningen resulterar i bättre livskvalitet.
Undernäring är ett stort problem för många som har sjukdomen. Dietister ser till att patienten får i sig de näringsämnen som behövs genom näringsdrycker. De ger även information kring vilken kost som är bäst lämpad (Simonsbacka, Akademiska sjukhuset 2011).
När sjukdomen är inne i det tredje och fjärde stadiet klarar oftast inte patienten någonting på egenhand och hemtjänst är då nödvändigt för att de fortfarande ska ha en möjlighet att bo hemma.
Löfdahl (2011, 9) berättar att undervisning om sjukdomen även är en viktig del och att sjukhusen anordnar rehabiliteringsgrupper där patienterna får råd och tips om andningsteknik och hur man korrekt använder inhalationsläkemedel. Patienten får samtidigt en chans att prata med andra personer som befinner sig i samma situation.
