Bolivia
Yta: 1 098 581 km² (Sida, 2009)
Huvudstad: La Paz (Sida, 2009)
Statsskick: Republik, plurinationell stat (Sida, 2009)
Statschef: Evo Morales (Sida, 2009)
Befolkning: 9,182 miljoner (Globalis, 2011)
BNP/capita:1 890 $ (Globalis, 2011)
Utlandsskuld: 6 390 262 000 US dollar (Globalis, 2011)
Medellivslängd: 65,5 år (Globalis, 2011)
Läs- och skrivkunniga: 87.2% (Globalis, 2011)
På lite drygt 1 milj km² av Latinamerikas yta ligger det land vi kallar för Bolivia. Ett land som under stora delar av 1800- samt 1900-talet haft ett mycket instabilt läge, på grund av en bristande demokratisk ledning och en mängd olika krig. Landet var till exempel under militärdiktaturers dominans under 1960-70 talet, vilket de lyckades frigöra sig ifrån 1982 då landet fick en demokratiskt vald president. Demokratin har dock varit en aning skakig, då det skett flera olika presidentbyten per år. Men en förändring skedde år 2005 då folket valde Evo Morales till president. Han är den första på en mycket lång tid som blev vald med en absolut majoritet och han besitter presidentposten än idag. En mängd olika reformer har införts sedan han tillträdde på presidentposten och folk hävdar att landet,utan tvekan, är på väg i rätt riktning vad gäller demokrati (Latinamerika, 2006).
RÄTTSSYSTEM:
På grund av den tidigare instabiliteten som rådde i landet, har landet kommit att hamna på efterkälken vad gäller de ekonomiska, sociala och politiska aspekterna. Och trots landets ökande demokratisering, råder det fortfarande stora brister inom bland annat rättssystemet. Korruptionen inom rättsväsendet är markant och ligger som konsekvens för de dåliga arbetsförhållandena och för de låga lönerna (Latinamerika, 2006).
Exempelvis har korruptionen ofta lett till att fattiga diskriminerats och inflytelserika personer kunnat köpa sig fria från straff, tack vare deras påverkan på rättsväsendet (Landguiden, 2011).
STATSSKICK:
Idag klassar man Bolivia som en underutvecklad, demokratisk republik. Landet har tunga skatteskulder, vilket främst beror på den tidigare korruptionen, och är idag sydamerikas absolut fattigaste och mest underutvecklade land (Latinamerika, 2006). BNP:n per capita ligger på ynka 1 890 US dollar (Sida, 2009), och tre fjärdedelar av den bolivianska befolkningen lever idag i fattigdom, berättar FN-organen FAO och WHO(Latinamerika, 2006).
Vart femte år hålls det allmänna val. Då röstar den delen av befolkningen som är över 18 år fram en president och även samtliga av landets parlamentsledamöter. För att valet av president ska vara giltligt, krävs det att vinnaren ska erhålla minst hälften av rösterna eller minst 40 % av rösterna och ha en marginal med tio procentenheter gentemot tvåan. Om detta skett, utses denne till stats- och regeringschef och får som uppgift att utse en regering. Presidenten ansvarar även för utrikespolitiken och har möjlighet till att utfärda vissa förordningar.
Den mångnationella lagstiftande församlingenhar man delat in i deputeradekammaren som består av 130 platser, där hälften utses i majoritetsval och hälften ur partilistor, samt senaten med 36 platser, där vart och ett av landets nio departement innehar fyra platser vardera. Sedan 2005 leds departementen av så kallade prefekter. Den nuvarande presidenten, Evo Morales, är ledare för partiet MAS. Deras politik bygger på socialism samt att ge den bolivianska ursprungsbefolkning ökade rättigheter (Landguiden, 2011).
HANDEL
De tidigare oroligheterna i landet har gjort att landet ligger efter övriga länder i regionen vad det gäller främst ekonomin, men även socialt och politiskt. Till exempel så är nästan hälften av befolkningen sysselsatta inom jordbruket (Geografi, 2011). Landet är dessutom beroende av I-länderna, då den största delen av deras ekonomi baseras på råvaruexport. Naturgasen och oljan är två viktiga exportvaror, av den orsaken att de nästan står för hälften av landets exportinkomster. Men något som kanske är ännu viktigare är kokabladen, vilka man odlar för framställning av kokain. Kokabladen är förmodligen Bolivias största inkomstkälla och landet är idag världens näst största producent av dessa (Globalis, 2011). På grund av deras råvaruberoende är ekonomin osäker eftersom priset på dessa varor ständigt varierar kraftigt på världsmarknaden, med anledning av världsläget. Detta kan i sin tur leda till sociala samt politiska oroligheter, då folkets förtroende för regeringen kan börja att svikta. Exempelvis så har det hänt att en del regeringar i olika länder har försökt öka råvaruexporten för att expandera landets inkomster. Livsmedelsproduktionen har då tagit skada av detta, på grund av att regeringen tagit resurser från den. Konsekvenserna blir då inte bara sociala oroligheter, utan landet kan även komma att bli beroende av att importera livsmedel till befolkningen.
SJUKVÅRD:
Majoriteten av Bolivias befolkning har inte möjlighet till det försäkringssystem som finns för sjuk- och hälsovård. Anledningen är att systemet enbart gäller de som har fast anställning, vilket endast är 23 % av den ekonomiskt aktiva befolkningen. Försäkringssystemet innebär att den anställde får behörighet till gratis sjukvård, mediciner, läkarbesök samt operationer om den avstår från tio procent av sin bruttolön. Vården gäller då för den anställde själv samt för hela familjen i en del fall. Föräldrarna räknas in som en del av familjen, och om den anställdes syskon är yngre än 19 år räknas även de in. Förutom fördelarna inom sjuk- och hälsovård, innebär försäkringen att den anställde har rätt att erhålla ersättning vid arbetsolycka eller då arbetsfrånvaron beror på sjukdom (Latinamerika, 2006).
INFRASTRUKTUR:
Bolivia saknar kust och ligger beläget i Sydamerikas västra del. I landet råder det stora höjdskillnader och ett mycket varierat klimat, något som legat till grund för landets problematik att skapa bra infrastruktur (Globalis, 2011). Den största delen av transporterna har tvingas ske via inrikes flyg, eftersom de flesta vägarna är i dåligt skick. Vad gäller båttrafiken har Bolivia en del aktivitet på de större floderna i landet. De har även fått tillträde i en del hamnar i bland annat Peru och Chile, genom avtal (Landguiden, 2011). Globalarkivet (2009) berättar att exporten i Bolivia är bristfällig på grund av dess brist på vägar och havskust. Konsekvenserna till detta har blivit att landet hamnat på efterkälken av världens länder, vad gäller industrialismen.
År 2000 startades megaprojektet IRSA, vilken är till för att gynna infrastrukturen i Bolivia. 12 av Sydamerikas regeringar beslöt sig för att bygga en väg som skulle sträcka sig över hela kontinenten, för att förbinda Atlanten med Stilla havet. Detta skulle gynna transporten för de transnationella företagen, men även leda till nya möjligheter för den bolivianska industrin då transportmöjligheterna förbättras. Tack vare byggnationerna av den nya vägen har det skapats många nya jobb, vilket har minskat arbetslösheten i landet. En del menar på att detta bara är en tillfällig lösning av arbetslösheten, men många hävdar att detta i sin tur kommer att leda till nya möjligheter. Man räknar till exempel med att turismen ska öka och därmed leda till att befolkningen kommer kunna tjäna på turisterna, i form av butiker, restauranger och hotell. Exporten kommer dessutom att kunna öka och landet kommer att tjäna mer pengar tack vare effektiviteten. Till exempel så behöver inte stora mängder av frukt ruttna på grund av brist på transportmöjligheter, utan kan istället fraktas iväg för att säljas.
Men trots den goda tanken har projektet fått mycket negativ kretik. Projektet kommer till exempel att kosta Bolivia hela 80 miljarder kronor, vilket motsvarar landets stadsbudget x40. Många menar också att vägen endast gynnar de transnationella företagens utveckling och lämnar lokalbefolkningen utanför.
För att se kostnaden för KOL i Bolivia se här.
Huvudstad: La Paz (Sida, 2009)
Statsskick: Republik, plurinationell stat (Sida, 2009)
Statschef: Evo Morales (Sida, 2009)
Befolkning: 9,182 miljoner (Globalis, 2011)
BNP/capita:1 890 $ (Globalis, 2011)
Utlandsskuld: 6 390 262 000 US dollar (Globalis, 2011)
Medellivslängd: 65,5 år (Globalis, 2011)
Läs- och skrivkunniga: 87.2% (Globalis, 2011)
På lite drygt 1 milj km² av Latinamerikas yta ligger det land vi kallar för Bolivia. Ett land som under stora delar av 1800- samt 1900-talet haft ett mycket instabilt läge, på grund av en bristande demokratisk ledning och en mängd olika krig. Landet var till exempel under militärdiktaturers dominans under 1960-70 talet, vilket de lyckades frigöra sig ifrån 1982 då landet fick en demokratiskt vald president. Demokratin har dock varit en aning skakig, då det skett flera olika presidentbyten per år. Men en förändring skedde år 2005 då folket valde Evo Morales till president. Han är den första på en mycket lång tid som blev vald med en absolut majoritet och han besitter presidentposten än idag. En mängd olika reformer har införts sedan han tillträdde på presidentposten och folk hävdar att landet,utan tvekan, är på väg i rätt riktning vad gäller demokrati (Latinamerika, 2006).
RÄTTSSYSTEM:
På grund av den tidigare instabiliteten som rådde i landet, har landet kommit att hamna på efterkälken vad gäller de ekonomiska, sociala och politiska aspekterna. Och trots landets ökande demokratisering, råder det fortfarande stora brister inom bland annat rättssystemet. Korruptionen inom rättsväsendet är markant och ligger som konsekvens för de dåliga arbetsförhållandena och för de låga lönerna (Latinamerika, 2006).
Exempelvis har korruptionen ofta lett till att fattiga diskriminerats och inflytelserika personer kunnat köpa sig fria från straff, tack vare deras påverkan på rättsväsendet (Landguiden, 2011).
STATSSKICK:
Idag klassar man Bolivia som en underutvecklad, demokratisk republik. Landet har tunga skatteskulder, vilket främst beror på den tidigare korruptionen, och är idag sydamerikas absolut fattigaste och mest underutvecklade land (Latinamerika, 2006). BNP:n per capita ligger på ynka 1 890 US dollar (Sida, 2009), och tre fjärdedelar av den bolivianska befolkningen lever idag i fattigdom, berättar FN-organen FAO och WHO(Latinamerika, 2006).
Vart femte år hålls det allmänna val. Då röstar den delen av befolkningen som är över 18 år fram en president och även samtliga av landets parlamentsledamöter. För att valet av president ska vara giltligt, krävs det att vinnaren ska erhålla minst hälften av rösterna eller minst 40 % av rösterna och ha en marginal med tio procentenheter gentemot tvåan. Om detta skett, utses denne till stats- och regeringschef och får som uppgift att utse en regering. Presidenten ansvarar även för utrikespolitiken och har möjlighet till att utfärda vissa förordningar.
Den mångnationella lagstiftande församlingenhar man delat in i deputeradekammaren som består av 130 platser, där hälften utses i majoritetsval och hälften ur partilistor, samt senaten med 36 platser, där vart och ett av landets nio departement innehar fyra platser vardera. Sedan 2005 leds departementen av så kallade prefekter. Den nuvarande presidenten, Evo Morales, är ledare för partiet MAS. Deras politik bygger på socialism samt att ge den bolivianska ursprungsbefolkning ökade rättigheter (Landguiden, 2011).
HANDEL
De tidigare oroligheterna i landet har gjort att landet ligger efter övriga länder i regionen vad det gäller främst ekonomin, men även socialt och politiskt. Till exempel så är nästan hälften av befolkningen sysselsatta inom jordbruket (Geografi, 2011). Landet är dessutom beroende av I-länderna, då den största delen av deras ekonomi baseras på råvaruexport. Naturgasen och oljan är två viktiga exportvaror, av den orsaken att de nästan står för hälften av landets exportinkomster. Men något som kanske är ännu viktigare är kokabladen, vilka man odlar för framställning av kokain. Kokabladen är förmodligen Bolivias största inkomstkälla och landet är idag världens näst största producent av dessa (Globalis, 2011). På grund av deras råvaruberoende är ekonomin osäker eftersom priset på dessa varor ständigt varierar kraftigt på världsmarknaden, med anledning av världsläget. Detta kan i sin tur leda till sociala samt politiska oroligheter, då folkets förtroende för regeringen kan börja att svikta. Exempelvis så har det hänt att en del regeringar i olika länder har försökt öka råvaruexporten för att expandera landets inkomster. Livsmedelsproduktionen har då tagit skada av detta, på grund av att regeringen tagit resurser från den. Konsekvenserna blir då inte bara sociala oroligheter, utan landet kan även komma att bli beroende av att importera livsmedel till befolkningen.
SJUKVÅRD:
Majoriteten av Bolivias befolkning har inte möjlighet till det försäkringssystem som finns för sjuk- och hälsovård. Anledningen är att systemet enbart gäller de som har fast anställning, vilket endast är 23 % av den ekonomiskt aktiva befolkningen. Försäkringssystemet innebär att den anställde får behörighet till gratis sjukvård, mediciner, läkarbesök samt operationer om den avstår från tio procent av sin bruttolön. Vården gäller då för den anställde själv samt för hela familjen i en del fall. Föräldrarna räknas in som en del av familjen, och om den anställdes syskon är yngre än 19 år räknas även de in. Förutom fördelarna inom sjuk- och hälsovård, innebär försäkringen att den anställde har rätt att erhålla ersättning vid arbetsolycka eller då arbetsfrånvaron beror på sjukdom (Latinamerika, 2006).
INFRASTRUKTUR:
Bolivia saknar kust och ligger beläget i Sydamerikas västra del. I landet råder det stora höjdskillnader och ett mycket varierat klimat, något som legat till grund för landets problematik att skapa bra infrastruktur (Globalis, 2011). Den största delen av transporterna har tvingas ske via inrikes flyg, eftersom de flesta vägarna är i dåligt skick. Vad gäller båttrafiken har Bolivia en del aktivitet på de större floderna i landet. De har även fått tillträde i en del hamnar i bland annat Peru och Chile, genom avtal (Landguiden, 2011). Globalarkivet (2009) berättar att exporten i Bolivia är bristfällig på grund av dess brist på vägar och havskust. Konsekvenserna till detta har blivit att landet hamnat på efterkälken av världens länder, vad gäller industrialismen.
År 2000 startades megaprojektet IRSA, vilken är till för att gynna infrastrukturen i Bolivia. 12 av Sydamerikas regeringar beslöt sig för att bygga en väg som skulle sträcka sig över hela kontinenten, för att förbinda Atlanten med Stilla havet. Detta skulle gynna transporten för de transnationella företagen, men även leda till nya möjligheter för den bolivianska industrin då transportmöjligheterna förbättras. Tack vare byggnationerna av den nya vägen har det skapats många nya jobb, vilket har minskat arbetslösheten i landet. En del menar på att detta bara är en tillfällig lösning av arbetslösheten, men många hävdar att detta i sin tur kommer att leda till nya möjligheter. Man räknar till exempel med att turismen ska öka och därmed leda till att befolkningen kommer kunna tjäna på turisterna, i form av butiker, restauranger och hotell. Exporten kommer dessutom att kunna öka och landet kommer att tjäna mer pengar tack vare effektiviteten. Till exempel så behöver inte stora mängder av frukt ruttna på grund av brist på transportmöjligheter, utan kan istället fraktas iväg för att säljas.
Men trots den goda tanken har projektet fått mycket negativ kretik. Projektet kommer till exempel att kosta Bolivia hela 80 miljarder kronor, vilket motsvarar landets stadsbudget x40. Många menar också att vägen endast gynnar de transnationella företagens utveckling och lämnar lokalbefolkningen utanför.
För att se kostnaden för KOL i Bolivia se här.
